Huggorm (vipera berus)

(vipera berus)

Den av européer mest kända viperan är vår vanliga huggorm (Vipera berus), som finns över ett väldigt utbredningsområde från England och norra Portugal i väster över hela norra och mellersta Europa och Asien till Sachalin i öster. Huggormen är världens nordligaste ormart. I Sverige finns den i stort sett i hela landet utom på kalfjället i norr och intensivt odlade jordbruksmarker i sydligaste delen av landet. Liksom andra reptiler behöver huggormen solexponerade uppehållsplatser och den saknas därför också i den täta och sammanhängande barrskogen. I övrigt är den väl anpassad till ett skiftande kulturlandskap och påträffas på ljunghedar, i mossmarker, längs åkerrenar och gärdsgårdar, på kalhyggen etc. Namnet Vipera är en förvrängning av det latinska uttrycket "föda levande" (vivus=levande, parere=föda).

Huggormen är en rätt liten orm. Honorna blir ytterst sällan över 75 cm långa och hannarna sällan över 65 cm. De flesta huggormar är omkring 60 cm långa. Man känner ju bäst igen huggormen på det mörka sicksackband, den har på ryggen, med 21 längsgående rader av kölade fjäll på kroppen. Svansen utgör ca en tiondel av totala längden. Huvudet täckt av mindre plåtar och fjäll. Vertikal pupill. Men nu finns det en hel del exemplar, som är alldeles svarta. På en del av dessa är sicksackbandet bara maskerat av den mörka färgen i omgivningen men syns, om man tittar efter noggrannare. På andra finns inte ens tillstymmelsen till ett sicksackband. I Sverige tycks för övrigt de svarta huggormarna ha ökat i antal under de senaste årtiondena. På många ställen, särskilt på mossar, utgörs numera omkring tredjedelen av huggormsstammen av svarta exemplar. Detta kan tyda på en klimatförsämring. De svarta tar nämligen bättre upp solens värmande strålar och klarar sig därför bättre, när temperaturförhålIandena blir besvärligare. Men det kan också bero på att de stora rovfåglarna blivit sällsyntare. Dessa upptäcker lättare en helsvart orm än en med "grillig" teckning som verkar kamouflerande.

En vanlig missuppfattning i Sverige är, att om en orm är svart, måste det vara en snok. Nu finns det visserligen helsvarta snokar också, men dessa är mycket ovanligare än de svarta huggormarna. Man gör därför klokt i att anse varje mörk orm, som inte har de ljusa snokfläckarna i nacken, för en huggorm. Det är inte så enkelt att säkert avgöra, om det är en helsvart huggorm eller snok, ni ser. Kännaren ser på kroppsformen och sättet att röra sig, om det är en huggorm eller snok, som hastigt försvinner i terrängen. Men har man inte vanan inne, måste man urskilja plåtarna på huvudet på den. Snoken har fyra par stora plåtar plus en oparig pannplåt på huvudet, och dess ovala huvud ser glansigt ut. Hos huggormen syns på sin höjd tre något större pannplåtar under det att alla de andra plåtarna är små och mera ser ut som fjäll. Huggormens huvud har därför en glanslös yta och är dessutom tydligt kantigare än snokens. I motsats till de flesta andra ormar har hos huggormen hannen och honan olika färg. Hannen är vanligen ljusgrå med svart sicksackband, och färgerna framträder klarast och vackrast på våren efter första hudömsningen. Honan är vanligen gulbrun eller rödbrun med mörkbrunt sicksackband. Det finns dock alltid en hel del djur, som har avvikande färgteckning. Som vi förut sade, finns det rätt gott om helsvarta huggormar. Vidare kan hannarnas grå färg gå mera i gult eller brunt. En del honor kan å andra sidan också vara grå i grundfärgen. Slutligen finns det en del huggormar av båda könen, som är blå, t.o.m. vackert himmelsblå.

Huggormarna påbörjar sin ideperiod i oktober, huggormarna håller särskilt till i de gångar som bildas utmed murkna trädrötter i grusiga södersläntor. Intressant är att djuren inte kryper och nosar än här och än där för att hitta ett lämpligt ställe utan kryper raka vägen till samma vinteride år efter år. De brukar komma fram ur sina vinterkvarter i mars eller början av april. Det är hannarna som kommer först. Hur lång övervintringen blir beror helt på hur lång den kalla perioden är. För huggormen varierar vintervilan mellan 105 dagar i södra Europa och 275 dagar långt uppe i norr. Två—tre veckor senare visar sig de första honorna. Alla ser smutsigt gråa ut efter den långa vistelsen i jordhålan, men kring månadsskiftet april—maj sker den första hudömsningen. Det är hannarna, som ömsar nu och så snart de har gjort detta, börjar de intressera sig for honorna. Kurtisen pågår i två—tre veckor. Parningen går till så att hanen sticker in den ena (av två) hullingförsedda hemipenisen i honans kloak. Om huggormarna störs kan honan släpa sig iväg med hanen fastsittande efter sig. Sedan lämnar hannarna lekplatserna och söker upp sina jaktmarker. Till dess har de ingenting ätit. Honorna äter däremot så fort de kommer åt efter uppvaknandet ur vintersömnen. Efter brunstperioden slutar de däremot snart att inta föda och börjar istället att tära på hullet, som skall ge plats åt de växande ungarna. När ungarna fötts, någon gång mot slutet av augusti, är de ca: 12 cm. och kan var upp till 25 st. de äter mus- och sorkungar, ödlor och smågrodor. Honorna börjar sedan äta igen. De är då mycket avtärda. Kroppsvikten har sjunkit till ungefär hälften av vad den tidigare var. De hinner inte heller "äta upp sig" under september månad utan får använda hela följande sommar till detta. Först efter ytterligare ett år kan de gå till fortplantning igen. Huggormshonorna sätter alltså bara ungar till världen varannan sommar. Äggen kläcks strax innan de läggs.

En myt att huggormsungarna skulle vara så giftiga och farliga att t.o.m. huggormshonan måste vara på sin vakt är felaktig. Det sägs t.ex. för att inte bli biten måste honan klättra upp i ett träd eller buskage och föda sina ungar så att de ramlar ner på marken och därigenom undgå ungarnas vassa tänder. Ungarna är alltså inte giftigare än sina föräldrar. Och skulle någon unge mot förmodan bita sin mor så har ungarna mindre gift och honan är med all säkerhet immun mot detta, om de ens skulle kunna bita igenom honans hårda fjäll med sina små tänder. Varför honan i vissa fall klättrar upp i ett träd för att föda är säkert bara ett bekvämt sätt att sätta de nya små liven till världen.

Innan den riktiga värmen har kommit, äter huggormen gärna ödlor, som är mera lättsmälta. På hösten tycks den av samma skäl äta en hel del grodor. Den plundrar även fågelbon på ägg och ungar. Under sommaren äter huggormen helst sorkar och möss, och den lantbrukare, som ser en huggorm vid sin åker, bör tänka sig för mer än en gång, innan han slår ihjäl den. Har man sällsynt tur på sin vårutflykt, kan man få se huggormshannarnas parningskamp. Om två hannar träffar på varandra, just som de har för avsikt att "fria" till någon stor präktig ormskönhet, kan det bli batalj av. De går då mot varandra med högt uppresta framkroppar, och i samma ögonblick deras kroppar möts, rullar de sig snabbt kring varandra som två elastiska spiralfjädrar. Uppresta i denna ställning etablerar de någon sorts brottningsmatch och känner då antagligen på varandras krafter. Efter en stund faller de till marken eller möjligen är det den ene, som bringas till fall av den andre, starkare. I varje fall upphör då brottningen några sekunder, men snart går de på nytt mot varandra, och det hela upprepas. Efter några sådana ronder har tydligen den ene kommit underfund med att han har mött sin överman och försöker rymma fältet. Den andre förföljer honom en stund och försöker förmå honom till ännu ett nappatag, innan han återvänder till den åtrådda.

Egendomligt nog är dessa kämpalekar alltid oblodiga. Tänderna används aldrig mot medtävlaren. Efter avgjord tävling vet den besegrade säsongen ut, vad han har att rätta sig efter. Han går alltid ur vägen for segraren sa snart de två möts på lekplatsen. Man hör mycket olika uttalanden om huggormens temperament t.o.m. av ormkännare. Den ene säger, att huggormen är ett ovanligt argsint djur, som fräser och hugger så snart den får syn på en människa. Den andre menar, att huggormen är godmodig och att man t.o.m. kan ta den med bara händerna, om man bara inte skrämmer den med häftiga rörelser och bryskt hanterande. I själva verket är olika huggormsexemplar mycket olika. Det finns "snälla" huggormar, och det finns "elaka", precis som bland andra djurarter. Deras försvarslust tycks också variera mycket efter plats och omständigheter.

Huggorm på tomten?
En huggorm som påträffas på tomten får infångas och flyttas (trots att den är fridlyst) och då minst ett par kilometer bort. Men att förflytta huggormar är inte att rekommendera om du inte är van vid att handskas med ormar. Men om du ska försöka dig på det själv se till att inte använda några vassa eller hårda verktyg t.ex. en kratta, du kan då skada ormen. Det säkraste sättet att göra tomten ormfri är att se till att den inte är attraktiv för ormarna. Du bör därför avlägsna rishögar och stenrösen, täta stenmurar och gamla husgrunder med murbruk, hålla gräset kortklippt och se till att komposter och lövhögar inte ligger intill huset.